amargos

Vi som är kvar.

Redo att sluta andas, som känner snaran runt halsen.

Så få av oss, vi som är kvar.

Som kommer ihåg.

Det var vi.

Det var då.

Det var vi som var allt och ändå en sån obetydlig del av världen.

Det var då solen kärleksfullt smekte våra ansikten med värme.

Världen var vår.

Sakta går vi framåt på tomma gator.

Tomma, kalla och grå.

Våra skratt klingar som förut, men det roliga är inte lika roligt längre.

Vi leker inte, vi har glömt hur man gör.

Ingen visar oss hur man ska göra.

Våra sinnen och tankar, så fulla av allvar, smälter in som den perfekta förklädnaden i värld där allt är identiskt med allt annat.

Vi börjar inse, vi börjar vakna.

Fastän våra ögon alltid varit öppna.

Blod.

Död.

Misär.

Inte vår olycka, deras.

Men varför skulle vi bry oss?

Ingen som förstår.

Vi är ensamma, ingen som vi, ingen som jag.

Men ändå så lika.

Hela vår bild av existens böjer sig runt oss, förvrids.

Allt enligt vår vilja.

Vi andas inte.

Varför skulle vi?

Ge oss en anledning.

Ge oss ett svar.

Snälla berätta vad vi gör.

Hand i hand.

Strunta i oss, lämna oss ifred.

Men glöm inte bort oss när vi behöver er.

Vårt hat är stort nog.

Stort nog för alla.

Stort nog för er.

Stort nog för dom.

Stort nog för oss.

Vi vaknar inte.

När man har full kontroll i sin dröm om lycka, varför ska vi då vakna ensamma och rädda?

Det är orättvist.

Det är inte rätt.

Och ändå vet vi, innerst inne, där vi inte vill se, att det är sanning.

Oförneklig.

Hård.

Kall.

Så länge sen nu, en livstid och en död.

Vår tid går framåt.

Men vi går tillbaka.

Vad skulle vi annars leva för?

Dagens låt: Crosses - José Gonzales.

Dagens uppgift: Reda upp saker.