amargos

Jag har fastnat i en läderjacka.
Och jag har fastnat för Terry Pratchett.
Jag har fastnat i ganska mycket på sensate tiden. Och jag har ingen koll alls på vad som händer runt omkring.
Jag känner mig inte förvirrad, inte utelämnad eller vilsen.
Bara lite borta.
Jag ser vad som händer, dom stora sakerna.
Men jag vänder bort blicken för att se dom väldigt små sakerna istället.

Jag orkar inte bli arg, eller trött, eller nervös, eller besviken.
Jag vill bara ta det lugnt, som i dom gamla dagarna.
Men då var jag inte lika grå.
Då var jag alltid fylld av en ändlös eufori och jag förstod inte sorg. Jag förstod inte vad det innbar att känna smärta som inte är fysisk.
Och nu, när jag ser tillbaka på mig, blir jag irriterad.
Den naiva inställningen till världen jag hade då, den stör mig nu.
Varför?
Att jag har förändrats mycket sen dess, det är ett bra svar. Men det är nog inte rätt svar.
Jag skulle tro att svaret varierar, liksom människan överhuvudtaget.
Jag skulle tro att varför jag stör mig på mig själv då, är för att jag hatar mig nu.

Vad tror du?

Dagens låt: Wounds - Raised Fist

Dagens uppgift: Träffa Herr Eva.