amargos

Det finns så väldigt mycket jag inte behöver just nu.
Livet är praktiskt tagit omöjligt att gå igenom utan att gå vilse, men jag verkar vara helt utanför alltihop.
Jag har satt mig själv i skit och misär förut, men det har aldrig varit riktigt såhär.
Det har aldrig varit riktigt lika komplicerat.

Jag känner mig utanför, som om jag inte riktigt har någon delaktighet i någonting eller med någon.
Jag har skapat tusen och åter tusen band, men är det verkligen möjligt att alla bryts på samma gång.
Alla jag känner står bakom ett skynke och jag går igenom en korridor av glas.
Därifrån tittar jag ut på alla dom jag avskyr, och ibland dom jag älskar.
Alla påklistrade ansikten och alla tomma skratt.
Alla misslyckande ekon av värdelösa ideal.
Patetiska varelser som döljer allt dom har för rädslan att vara lite annorlunda, att vara lite inte-riktigt-som-alla-andra.
Men är det inte det som gör det vi är?
Att vara lite inte-riktigt-som-alla-andra?
Eller är vi bara unika för att det inte finns någon som tänker likadant?

Det hände så fort.
Jag gillar inte fort.
Jag gillar det långsamt, i min egen takt.
Jag kan ge er en knuff när ni behöver.
För att börja röra er.
Men jag står kvar.

Dagens låt: Sebastians Tune - Eric Bibb

Dagens uppgift: Dränka en fisk.