amargos

Det blåser, hösten är nära.
På riktigt nu, inte bara i mitt huvud.
Jag gillar hösten, jag gillar färgerna på löven, jag gillar kylan som kommer krypande under klara solnedgångar.
Men mest av allt gillar jag när det blåser.
I den hårda vinden rycks alla känslor med, ilska, glädje och sorg.
Allt slits ut ur kroppen tills inget finnns kvar.
Allt utom det innersta i sig själv.
I stormen står man med ett leende, redo att fördas pånytt, med ett huvud klart som kristall och håret flygandes över ansiktet.
Jag gillar när det blåser.

Tre meter under mig rinner åns mörka vatten fram.
Jag står och tittar ner och undrar hur det är att långsamt drunkna i det kalla mörkret.
En slutsats om obehaget i det fick mig att omedvetet, impulsivt, ta ett steg bakåt.
Bort från kanten av sten som bygger upp den mur som håller vattnet i sin bana.
Jag lyfter blicken.

Klockan är sex och mina ögon möter ljuset från en döende spl.
Himlens blå och oändliga valv fyllr ut i tusentals nyanser av rött och orange, precis som löven i träden.
På hösten, när allt annat dör, då lever jag.
Jag suckar och försöker dra in så mycket jag kan av den skönhet som uppenbaras framför mig.
Och jag lovar tyst för mig själv att aldrig glömma den.
Jag är ingen konstnär.
Jag är ingen man med skissblock, jag har ingen kamera, jag har inga penslar.
Men ett löfte är allt som behövs för att bevara perfektion.

En sten vid min fot fångar min uppmärksamhet.
Och det faktum att en sån alldaglig sten just stal min totala koncentration från skymningen fascinerar mig.
Jag böjer mig ner och tar upp denna tjuv från marken.
Stenen ligger orörlig i min hand, orörlig och nästan helt svart täcker den ungefär hälften av min handflata.
Den är tyngre än vad den först verkade vara.
Jag betraktar den en sista gång.
Sen knyter jag handen och kastar den svarta stene i vattnet.
En känsla av kontroll sveper över mig som ett stort moln en solig dag.
Jag känner allt inom mig.
Jag känner varenda muskels rörelse under min hud, jag känner ett ensamt hjärtslag.
Jag känner en svag vind mot min hud när min arm sveper genom luften .
Jag öppnar fingararna och låter den omärkvardigt märkvärdiga stenen lämna min hand.

Jag vänder mig om innan den träffar vattnet.
För en sekund undrar jag om den verkligen mötte åns mörker.
Jag fortsätter gå med vinden i ryggen och ett leende på läpparna.
Jag tittar inte tillbaka.

Dagens låt: Lithium - Nirvana

Dagens uppgift: Läsa liftarens guide till galaxen. Alla.