amargos

Så här är det, och kommer alltid att vara.
När man väl sätter sig framför datorn och ska skriva något som är tilll för att fånga andras ögon, då vet man ingenting.
Så jag låter mina händer flyta fram över skrivbordet.
Sen hoppas jag på det bästa.

Det är över.
Det är lugnt.
Nu kan jag andas ut, iallafall för en stund, och känna att jag har gjort bra ifrån mig.
Jag har lärt mig två saker som jag håller fast vid.

Det löser sig.
Oavsett hur hårt man faller eller hur många gången man tappar bort sig så fixar det sig alltid.
För vi är inte så ensamma som vi verkar vilja tro.
Även om världen ibland bara verkar vara en illusion, en dröm, som bara vi lever i.
Även om det är så världen faktiskt är så skulle vi ändå aldrig vara övergivna.
Det finns alltid någon som håller oss i handen, någon att stödja sig på.
Alltid någon att kalla vän.

Världen är vår.
Livet är mitt, ingen annans, även om det alldeles för ofta styrs genom oskrivna och osynliga regler och protokoll.
Tusen och åter tusen vägar att gå.
Vägar som inte finns på riktigt, hemliga.
Dom finns i våra huvuden, leder oss till vad vi vill, omedvetet kanske.
Det kommer smärta, det kommer hat och svek, men i slutändan har vi alltid det vi innerst inne önskat oss.
Varenda steg vi tar leder oss till ett nytt äventyr.

God jul.
Och ett jävligt gott nytt år.

Dagens låt: Christmas card from a hooker in Minneapolis - Tom Waits

Dagens uppgift: Moa?

Vi som är kvar.

Redo att sluta andas, som känner snaran runt halsen.

Så få av oss, vi som är kvar.

Som kommer ihåg.

Det var vi.

Det var då.

Det var vi som var allt och ändå en sån obetydlig del av världen.

Det var då solen kärleksfullt smekte våra ansikten med värme.

Världen var vår.

Sakta går vi framåt på tomma gator.

Tomma, kalla och grå.

Våra skratt klingar som förut, men det roliga är inte lika roligt längre.

Vi leker inte, vi har glömt hur man gör.

Ingen visar oss hur man ska göra.

Våra sinnen och tankar, så fulla av allvar, smälter in som den perfekta förklädnaden i värld där allt är identiskt med allt annat.

Vi börjar inse, vi börjar vakna.

Fastän våra ögon alltid varit öppna.

Blod.

Död.

Misär.

Inte vår olycka, deras.

Men varför skulle vi bry oss?

Ingen som förstår.

Vi är ensamma, ingen som vi, ingen som jag.

Men ändå så lika.

Hela vår bild av existens böjer sig runt oss, förvrids.

Allt enligt vår vilja.

Vi andas inte.

Varför skulle vi?

Ge oss en anledning.

Ge oss ett svar.

Snälla berätta vad vi gör.

Hand i hand.

Strunta i oss, lämna oss ifred.

Men glöm inte bort oss när vi behöver er.

Vårt hat är stort nog.

Stort nog för alla.

Stort nog för er.

Stort nog för dom.

Stort nog för oss.

Vi vaknar inte.

När man har full kontroll i sin dröm om lycka, varför ska vi då vakna ensamma och rädda?

Det är orättvist.

Det är inte rätt.

Och ändå vet vi, innerst inne, där vi inte vill se, att det är sanning.

Oförneklig.

Hård.

Kall.

Så länge sen nu, en livstid och en död.

Vår tid går framåt.

Men vi går tillbaka.

Vad skulle vi annars leva för?

Dagens låt: Crosses - José Gonzales.

Dagens uppgift: Reda upp saker.