amargos

Det blåser, hösten är nära.
På riktigt nu, inte bara i mitt huvud.
Jag gillar hösten, jag gillar färgerna på löven, jag gillar kylan som kommer krypande under klara solnedgångar.
Men mest av allt gillar jag när det blåser.
I den hårda vinden rycks alla känslor med, ilska, glädje och sorg.
Allt slits ut ur kroppen tills inget finnns kvar.
Allt utom det innersta i sig själv.
I stormen står man med ett leende, redo att fördas pånytt, med ett huvud klart som kristall och håret flygandes över ansiktet.
Jag gillar när det blåser.

Tre meter under mig rinner åns mörka vatten fram.
Jag står och tittar ner och undrar hur det är att långsamt drunkna i det kalla mörkret.
En slutsats om obehaget i det fick mig att omedvetet, impulsivt, ta ett steg bakåt.
Bort från kanten av sten som bygger upp den mur som håller vattnet i sin bana.
Jag lyfter blicken.

Klockan är sex och mina ögon möter ljuset från en döende spl.
Himlens blå och oändliga valv fyllr ut i tusentals nyanser av rött och orange, precis som löven i träden.
På hösten, när allt annat dör, då lever jag.
Jag suckar och försöker dra in så mycket jag kan av den skönhet som uppenbaras framför mig.
Och jag lovar tyst för mig själv att aldrig glömma den.
Jag är ingen konstnär.
Jag är ingen man med skissblock, jag har ingen kamera, jag har inga penslar.
Men ett löfte är allt som behövs för att bevara perfektion.

En sten vid min fot fångar min uppmärksamhet.
Och det faktum att en sån alldaglig sten just stal min totala koncentration från skymningen fascinerar mig.
Jag böjer mig ner och tar upp denna tjuv från marken.
Stenen ligger orörlig i min hand, orörlig och nästan helt svart täcker den ungefär hälften av min handflata.
Den är tyngre än vad den först verkade vara.
Jag betraktar den en sista gång.
Sen knyter jag handen och kastar den svarta stene i vattnet.
En känsla av kontroll sveper över mig som ett stort moln en solig dag.
Jag känner allt inom mig.
Jag känner varenda muskels rörelse under min hud, jag känner ett ensamt hjärtslag.
Jag känner en svag vind mot min hud när min arm sveper genom luften .
Jag öppnar fingararna och låter den omärkvardigt märkvärdiga stenen lämna min hand.

Jag vänder mig om innan den träffar vattnet.
För en sekund undrar jag om den verkligen mötte åns mörker.
Jag fortsätter gå med vinden i ryggen och ett leende på läpparna.
Jag tittar inte tillbaka.

Dagens låt: Lithium - Nirvana

Dagens uppgift: Läsa liftarens guide till galaxen. Alla.

Jag har prata skit med Lo, igen.
Hon är verkligen en underbar människa.
Och skitsnack om respektives bloggar inspirerade mig att skriva lite.

Lucas anklagar mer och mer för att vara autist, jag svarar att jag är inte autist men sjuk i huvudet skulle inte vara en överraskning.
Jag ser mer och mer i människor, både mina vänner och främlingar som går förbi, som om det inte var med mina ögon jag betraktade dem.
Och samtidigt blir jag mer och mer en skugga.
Inte när jag skrattar, inte när jag är med mina närmaste.
Men när jag är ensam smälter jag in i kalla väggar och betraktar stilla alla som går förbi.
Dom har inte färger, inte vad jag än vet.
Men jag ser dom.
Tydligt och enkelt.
Jag ser dom.

Under det gågna jullovet har jag läst ovanöigt mycket, inte böcker.
Serier.
Jag har alltid gillat serietidningar om superhjältar och jag älskar marvels universum fyllda med antihjältar och supernaturlig logik.
Men det är inte det jag läst.
Nej, lovet har gått i den grå världens namn.
Watchmen, den måste jag läst fyra gånger.
Det är imponerande om man tar med det faktum att den är lång, djup, och ganska svårläst.
Och Sin City.
Oavsett hur många gånger jag börjar om igen så fascineras jag fortfarande av poesin och dom enkla illustrationerna i svart och vitt som om det vore första gången jag läste.
Bittert och vackert.
Precis som jag vill ha det.

Dagens låt: Sink Florida, Sink - Against Me

Dagens uppgift: Kirra massa saker som underlätter min vardag.

Igår var en spännande dag med Herman.
Vi åt fettolunch, räknade dvärgar och rånade swedbank på en avsevärd summa.
Som sedan spenderades på mer snask.
Det ägde och kommer göras om.

Jag har hittat ett ständigt behov av att skriva på senare tid.
Men mycket sällan sätter jag mig ner och gör det.
Jag har fått höra att det jag skriver är bra men jag kommer nog aldrig bli riktigt nöjd med mina berättelser och ord.

Just nu; ganska borta.

Jag skulle vilja skriva mer men jag har ingen lust.
Jag ska bli kidnappad av pirater med skägg.

Dagens låt: Degernäs - David Sandström

Dagens uppgift: Kirra något.