Dödmördarspö.
Ett gammalt troget ämne när idétorkan sätter in är torkan i sig. Men de senaste veckorn har jag varit så oinspirerad att inte ens gnäll över min brist av kreativitet duger till att skrivas om här.
Men nu, när jag tänker tillbaka på det, jag har varit inspirerad. Väldigt inspirerad.
Under korta stunder av lycka, ångest eller frid har jag kunnat måla världen i ord och färger.
Men sen har det gått en kort stund, vad som än inspirerade mig är borta. Och allt som finns kvar är att minne av en känsla man inte ens är säker på att man kände.
Förlåt, jag är alldeles för pretentiös för att kunna skriva och vara riktigt nöjd med det.
Det ovanför skrev jag för fyra dagar sen, tror jag.
Jag sparade det som ett utkast då, helt utan lust att avsluta det.
Jag har ännu en gång läst igenom allt jag har skrivit och det verkar som att min största källa till inspiration inte är det trevliga, eller det tråkiga, jag upplever under min.
Det är några få personer som får mig att sätta mig ner att skriva.
Jag tänker på hur många gånger en enskild person har gett mig viljan och lusten att sprida några ord via denna sida.
Och den som lyckats med det fler gånger än alla andra, även om hon inte är medveten om det, är Lo.
Många gånger har vi suttit på bussen, halvtrötta, och pratat om ganska onödiga saker. Några timmar senare brukar jag sitta framför en dator för att uppdatera mitt bloggliv.
Tack för det, Lo.
Nu blir det att skratta åt pretton och lyssna på Dödspunk.
Dagens låt: Blodtörst - Kvelertak
