amargos

Sand är överskattat. Det är bara väldigt små stenar.

Det är utan tvivel frånnågot håll, en ful dag.
Grå. Blöt.
Ful.
Våren är den fulaste årstiden, antingen är det varmt, soligt och allmänt behagligt, eller så är det som idag.
Fult.
Jag vill ha höst, jag skulle kunna hoppa över sommaren för att få vara ute på bryggan en kylig höstkväll.
Sen skulle jag hoppa tillbaka igen, för att inte missa urkult.
Jag får vänta till ikväll.

Det är nästan underligt hur viss musik (och moln, mycket viktigt att veta att jag blir troende varje gång jag ser en bra molnformation) kan få en att bli religös.
Som om precis den låten innehåller av precis det bandet innehåller alla svar som man någonsin kan komma att behöva.

En bra låt att födas till: Bring the ruckus - Hårda tider
En bra låt att leva till: Help, I'm alive (acoustic) - Metric
En bra låt att dö till: Right where it belongs - Nine inch nails

Nöter sönder fingrarna på en gitarr.
Nöter sönder mina ord till dig.
Jag är oövervinnerlig så länge ni vill.

Dagens låt: Arava - Avishai Cohen.

Dagens uppgift: Köpa läsk för att jävlas.

Det är vår.
Antar jag.
Solen skiner, fågelkräken sjunger, jag kan inte sova.

Jag har hunnit med hela två missplacerade födelsedagskalas på sistonde.
Jag måste fixa ett kalas till mig själv bara för att.
eller inte alls bara för att.
Det kändes bra, att vara uppmärksamhetshora, att se på skinhead-film med några av de bästa vännerna, att käka tårta, att inte käka tårta.
Kändes faktiskt som om jag var riktigt glad.
Det är alldeles för sällan det är så.

Ännu en gång, den här känslan av att bara vara en åskådare till ett spel man inte förstår.
Det är för mycket masker, för mycket målade leenden. Men jag är nog inte den som ska klaga.
Jag är kungen av lögner och spelande.

when you family is burning
when your world is turning
don't look at me
I told you so

Dagens låt: Astronuat - Amanda Palmer

Dagens uppgift: Glömma vad alla heter.

Jag har fastnat i en läderjacka.
Och jag har fastnat för Terry Pratchett.
Jag har fastnat i ganska mycket på sensate tiden. Och jag har ingen koll alls på vad som händer runt omkring.
Jag känner mig inte förvirrad, inte utelämnad eller vilsen.
Bara lite borta.
Jag ser vad som händer, dom stora sakerna.
Men jag vänder bort blicken för att se dom väldigt små sakerna istället.

Jag orkar inte bli arg, eller trött, eller nervös, eller besviken.
Jag vill bara ta det lugnt, som i dom gamla dagarna.
Men då var jag inte lika grå.
Då var jag alltid fylld av en ändlös eufori och jag förstod inte sorg. Jag förstod inte vad det innbar att känna smärta som inte är fysisk.
Och nu, när jag ser tillbaka på mig, blir jag irriterad.
Den naiva inställningen till världen jag hade då, den stör mig nu.
Varför?
Att jag har förändrats mycket sen dess, det är ett bra svar. Men det är nog inte rätt svar.
Jag skulle tro att svaret varierar, liksom människan överhuvudtaget.
Jag skulle tro att varför jag stör mig på mig själv då, är för att jag hatar mig nu.

Vad tror du?

Dagens låt: Wounds - Raised Fist

Dagens uppgift: Träffa Herr Eva.