Dom kan inte höra musiken.
Hjärtat mitt bultar som något som man slår med.
Jo.
Nu känns det bra.
Nu känns det som om jag har fått någon slags ordning i den här röran som jag ser som mitt liv.
Fast kanske inte.
Mitt liv är förmodligen samma soppa lagad av en invalid hund som det var förut.
Men nu är det inte lika tungt.
Jag kan andas på riktigt. Och jag har glömt hur skönt det är.
Så, nu har första snön lagt sig över staden i norr, och det är ju jätteroligt! Antar jag.
Jag gillar vintern, mest på kvällar då det är mörkt och kallt och storm. Då är det som skönast att blåsa bort med öronen fulla av snöflingor, och ännu skönare att komma in i govärmen och svära för att det är kallt.
Jag gillar vinter, men vintern kom för tidigt i år.
Löven på träden hann knappt bli sådär röda som dom borde vara innan träden bestämde sig att "Här ska inga löv få sitta gratis!", Träden röstade nämligen på Moderaterna senaste valet.
Men de små bruna löven hade inga pengar, inga tillhörigheter.
Så då lämnar vi den avvikelsen där.
Jag är på för bra humör för att orka bli förbannad på borgarträd.
Idag;
Hälsar Felicia på.
Ska jag köpa popcorn.
Ska jag inte svära så mycket.
Fyller PopCornelia år, förlåt att jag glömde när jag inte skulle det! Du vet att jag älskar dig ändå, eller?
Dagens låt: Jobba, supa, äta, skita, pissa, sova & dö! - Glöm Dä!
Dagens uppgift: Spela X-box!
Att inte få vara med
Men jag tycker att jag får det, den här bloggen har aldrig varit något för "Mina trogna läsare".
Den här bloggen har bara varit för mig.
Och jag tänker nog inte ändra på det nu.
Ännu ett sommarov har gått förbi, och vad i hela friden har jag gjort under tiden?
Inte mycket, känns det som iallafall.
Jag har säkert gjort jättemycket men jag kommer inte ihåg det eller så bryr jag mig bara inte, det skulle vara ganska likt mig.
Jag kommer inte ihåg så mycket från urkult, annat än känslan och musiken som verkar genomsyra luften där.
På Näsåkers festivalplats.
All glädje, all kärlek.
För mig är urkult heligt, festivalplatsen är min kyrka, musiken min bön.
Nu kanske jag bara pratar på, men det skulle vara ganska likt mig.
Men, om jag skulle välja något som varit likt mig i sommar är det att jag blev sjukskriven första skoldagarna.
Jag saknar nu blindtarm, även om jag inte saknar den, och har ägnat en vecka i en sjukhussäng.
Tack ni som kom och hälsade på mig när det var som värst, ni vet vilka ni är, utan er skulle jag nog inte orkat.
Så nu sitter jag här, fortfarande sjukskriven och förjävlig, framför en skärm och skriver massa strunt som ingen förmodligen kommer att läsa, men det känns ganska skönt. På sitt sätt.
Jag hade tänkt skriva något i stil med "Jag kanske inte har en lika stilig layout som andra bloggar men jag gör mitt bästa", men jag kom att tänka på att jag inte gör mitt bästa.
Jag gör det jag vill.
Dagens låt: Young Folks - Peter, Bjorn & John
Dagens uppgift: Dricka tusen liter te.
Blodd, svett och ångest. Jag är emo.
Jag vill hem.
Det finns så lite att göra här.
Det är så trångt. Alla pratar konstigt.
Allting känns så jävla långt bort.
Jag skulle varit på väg hem nu, men det blev inte så.
Stannar här några dagar till.
Det räcker för att bryta ihop.
Det här är ditt vanliga rop på hjlp.
Dagens låt: Bodies - Smashing Pumpkins.
Dagens uppgift: Inte fan vet jag,
En vanlig ovanlig dag, som vanligt.
Det är ljust ute och det blåser.
Det är inte för varmt, inte för kallt heller.
Det är inte allt för många mygg eller andra bevingade smådjävlar.
Min högerarm gör ont, jag har sovit på den i en konstig position. Inte det smartaste man kan göra.
Jag är mätt.
Jag är lite trött.
Jag har inte sovit dåligt, jag har bara inte riktigt sovit tillräckligt mycket.
Jag antar att jag har det ganska bra.
Tiden står still i ett land där allting händer, och jag just nu förderar jag det så.
Det fanns så många planer, så mycket att göra och så mycket att uppleva.
Hur länge har vi inte gått och väntat på den rätta stunden? Nåja, nu är den här och ingen vet riktigt vad vi ska göra av det.
Så vad tycker ni?
Visst är det dags att erövra världen?
Att bygga ett slott?
Att skriva en bok?
Att starta ett band?
Eller bara att sitta i soffan med några som man tycker väldigt mycket om och se på en bra film tillsammans.
Ja, jag tror det är dags för det.
Jag tror det kan ha varit på tiden ganska länge nu.
"
Vi sätter vårt hopp till andra tider.
Vi skriker från berg när hjärtat svider.
Tryck ner oss så att vi kan klättra upp igen.
"
Nu vet jag äntligen vad som saknas.
Dagens låt: Goldwrap - Esbjörn Svensson Trio.
Sommarens uppgift: Kärlek.
Lasermongo
Jag funderar på att skaffa ett liv. Ett riktigt, inte ett massproducerat som följer med flingpaketen.
Jag har hört att dom är väldigt användbara, liv.
Men jag är inte så säker på vad jag vill göra av mitt liv (om jag nu skaffar ett, dom är dyra och ganska sällsynta).
Men jag vet vad jag inte vill, kanske så räcker det?
Vem är det som är skyldig egentligen, det måste ju finnas någon.
Annars skulle det vara vi, människorna, som skapat allt ont i världen.
Någon måste man ju kunna skylla på.
Jesus kom inte ner till jorden för att frälsa världen.
Han kom för att en gång för alla bevisa att Gud finns och därmed en gång för alla befria människan från hennes skuldkänslor.
I guds namn dödar jag denna människa.
Så har det alltid varit.
Det ligger i människans natur att skylla ifrån sig.
Det ligger i människans natur att förstöra.
Om Gud verkligen är skaparaen har han ett sjukt sinne för humor.
Och säkert dålig musiksmak också.
Pretto.
Dagens låt: Maxwell Murder - Rancid
Dagens uppgift: Försök att inte tänka på det.
Our mother should have named you Laika.
Det verkar vara så det är att jag ska känna mig övergiven av mina älskade.
Oavsett vilka det är.
Det är lustigt hur jag aldrig förr insett hur instabil jag är, hur lätt jag är att få omkull.
Patetiskt.
Jag är trött på att varje gång jag ser mig i spegeln så vill jag slå sönder den.
Jag är trött på att jag inte kan sova för att jag mår dåligt över det som inte berör mig eller jag faktiskt inte borde bry mig om.
Jag är trött på att vara så dålig på att hålla mina löften.
Jag är trött på att jag faktiskt skriver om hur dåligt jag mår här för andra att se.
Sympatihora.
Och jag är trött, väldigt trött, på att vara ensam.
Fem personer.
Fem personer som jag av hela mitt hjärta litar på.
Fem personer som kan lätta min eviga depression.
Fem personer jag älskar högre än alla andra.
Snälla, gör det inte till fyra.
Ångesten äter upp mig. Inifrån.
Dagens låt: Neighbourhood #2 Laika - The arcade fire
Dagens uppgift: Jävligt många uppgifter.
Mary, there's no hope for us.
Melankoli är ett hemskt fint ord. Vad ordet betyder är förstås lite dystrare, men det spelar ingen roll just nu.
Det är mitt favoritord just nu.
Andra bra ord är mög, klantarsla, Gullegubben och melon.
Jag behöver musik, jag är nog inte ensam om att förstå att musiken är en drog.
Min enda drog.
Punk räcker inte till för att dämpa hur jag känner gentemot mig själv och min omgivning.
Ilska är inte vad jag behöver för stunden,
Nej.
Tom Waits. Grått och vackert.
Låter passande, eller hur?
Är det så att världen är så dyster som den verkar vara eller är det bara jag som ser på den från fel vinkel?
Fem personer jag måste träffa.
Tusen saker jag måste göra.
Jag bloggar för mycket, i alla fall om man ser det som jag gör.
Det blir krystat, ointressant och bara allmänt tråkigt att läsa.
Nu lämnar jag amargo för ett tag, går ut i solen. Det luktar vår ute.
Lite hopp finns.
Dagens låt: Blue Valentines - Tom Waits.
DAgens uppgift: Emelie.
Världen är en vampyr.
Den kan vara hur lång som helst, men stress återkommer så är helgen alltid för kort.
Jag är inte en person som stressar, det är inte min stil. Om man vill uttrycka det så, jag är inte säker på att jag har en stil.
Stress leder till press, press leder till ångest, ångest leder till depression, depression leder till den mörka sidan.
Det fixar sig.
Det har jag alltid sagt, och det tror jag fortfarande på.
Men jag kan inte sitta och vänta längre. Det finns ingen hjälte som kommer i sista stund. Det finns bara jag.
Så nu är jag i den här situationen, igen.
Och jag är inte längre säker på om jag kan fixa det i tid.
Dagens låt: Bullet with butterfly wings - Smashing Pumpkins.
Dagens uppgift: Jobbajobba!
Till er, till mig, till dig.
Det är utan tvivel frånnågot håll, en ful dag.
Grå. Blöt.
Ful.
Våren är den fulaste årstiden, antingen är det varmt, soligt och allmänt behagligt, eller så är det som idag.
Fult.
Jag vill ha höst, jag skulle kunna hoppa över sommaren för att få vara ute på bryggan en kylig höstkväll.
Sen skulle jag hoppa tillbaka igen, för att inte missa urkult.
Jag får vänta till ikväll.
Det är nästan underligt hur viss musik (och moln, mycket viktigt att veta att jag blir troende varje gång jag ser en bra molnformation) kan få en att bli religös.
Som om precis den låten innehåller av precis det bandet innehåller alla svar som man någonsin kan komma att behöva.
En bra låt att födas till: Bring the ruckus - Hårda tider
En bra låt att leva till: Help, I'm alive (acoustic) - Metric
En bra låt att dö till: Right where it belongs - Nine inch nails
Nöter sönder fingrarna på en gitarr.
Nöter sönder mina ord till dig.
Jag är oövervinnerlig så länge ni vill.
Dagens låt: Arava - Avishai Cohen.
Dagens uppgift: Köpa läsk för att jävlas.
Dreamwalking
Antar jag.
Solen skiner, fågelkräken sjunger, jag kan inte sova.
Jag har hunnit med hela två missplacerade födelsedagskalas på sistonde.
Jag måste fixa ett kalas till mig själv bara för att.
eller inte alls bara för att.
Det kändes bra, att vara uppmärksamhetshora, att se på skinhead-film med några av de bästa vännerna, att käka tårta, att inte käka tårta.
Kändes faktiskt som om jag var riktigt glad.
Det är alldeles för sällan det är så.
Ännu en gång, den här känslan av att bara vara en åskådare till ett spel man inte förstår.
Det är för mycket masker, för mycket målade leenden. Men jag är nog inte den som ska klaga.
Jag är kungen av lögner och spelande.
when you family is burning
when your world is turning
don't look at me
I told you so
Dagens låt: Astronuat - Amanda Palmer
Dagens uppgift: Glömma vad alla heter.
Ett bultande härta.
Och jag har fastnat för Terry Pratchett.
Jag har fastnat i ganska mycket på sensate tiden. Och jag har ingen koll alls på vad som händer runt omkring.
Jag känner mig inte förvirrad, inte utelämnad eller vilsen.
Bara lite borta.
Jag ser vad som händer, dom stora sakerna.
Men jag vänder bort blicken för att se dom väldigt små sakerna istället.
Jag orkar inte bli arg, eller trött, eller nervös, eller besviken.
Jag vill bara ta det lugnt, som i dom gamla dagarna.
Men då var jag inte lika grå.
Då var jag alltid fylld av en ändlös eufori och jag förstod inte sorg. Jag förstod inte vad det innbar att känna smärta som inte är fysisk.
Och nu, när jag ser tillbaka på mig, blir jag irriterad.
Den naiva inställningen till världen jag hade då, den stör mig nu.
Varför?
Att jag har förändrats mycket sen dess, det är ett bra svar. Men det är nog inte rätt svar.
Jag skulle tro att svaret varierar, liksom människan överhuvudtaget.
Jag skulle tro att varför jag stör mig på mig själv då, är för att jag hatar mig nu.
Vad tror du?
Dagens låt: Wounds - Raised Fist
Dagens uppgift: Träffa Herr Eva.
Rätt person
Får mig att känna mig speciell, som om jag är lite mer än alla andra.
Som om Rätt person värderar mig bara lite högra än dom andra.
Jag tycker om att vara med Rätt person. Rätt person får mig att bli glad, att glömma allting annat.
Fel ord från Rätt person.
Det är inte fel, inte på riktigt, inte egentligen.
Men alltid när något sådant tas ifrån en så blir det såhär.
Grått och tomt.
Jag har placerats tillbaka där jag var förut, där jag var nöjd och glad.
Men det känns så mörkt där nu.
Ensamt men samtidigt så trångt.
Jag älskar dig, Rätt person.
Dagens låt: I was a teenage prettyboy - Henry Fiat's open sore
Dagens uppgift: Jag blev informellt inkallad. Spräng flygvapnet.
Av hela mitt hjärta
Gör att jag ångrar vad jag gjort mig till en bättre människa?
Nej.
Gör att jag haft anledning och ursäkter för det mig till en bättre människa?
Nej.
Vad man gör definierar en människa i andras ögon men vad man vill definierar vem man verkligen är.
Om jag inte vet vad jag vill, betyder det att jag inte vet vem jag är?
Kommer jag kunna fortsätta att strunt i det?
Jag vet inte.
Det som betyder någonting alls för mig i världen är mina älskade omkring mig, allt annat är överflödigt.
Ingenting som känns bra i hjärtat kan inte vara helt fel, eller hur?
Jag är bara trött.
Väldigt trött.
På allt och det mesta.
Det är inte sommaren jag saknar, sommaren kommer med värme och lov.
Positivt visserligen, men det är ingen garanti för den lycka så många verkar ta för givet.
Nej, jag saknar inte sommaren.
Jag saknar dom jag delade sommaren med.
Och jag saknar att dela med mig av mig själv och mina tankar.
Saknar att kunna fly in i andra världar med dom jag älskar.
Kanske har det blivit lite bättre.
Kanske kommer det bli bra.
Det fixar sig.
Dagens låt: Respect - Final Exit
Dagens uppgift: Slåss.
Hur man än beter sig är det kört.
Allt känns lite tvärtom.
Våren är på väg och vår stad kommer tilll liv igen, våra själar visar sig igen efter en lång och mörk vintertystnad.
Världen vaknar.
Och världen rämnar.
De pelare av självklarhet som alltid funnits har rasat och vittrar sönder för att blanda sig med marken.
Sten och jord är allt som kommer finnas kvar. Tillsammans med minnen.
Men det är få som värderar minnen nuförtiden.
Framtiden är allt för viktig.
Men nej, framtiden är mig ogiltig.
Jag har träffat personer som säger att livet är en dålig film.
Jag håller inte med om det.
Livet är en film, ja, men det är absolut ingen dålig film.
Livet är en film man sett flera gånger.
Man vet vad som kommer att hända, man kan förbereda sig, man kan ta sin ställning och göra sig redo för stöten.
Men man blir alltid lika rädd, man blir alltid lika ledsen, man blir alltid lika överraskad.
Gång på gång på gång.
Det är det som gör det till en bra film.
Vilken sorts film det är återstår att se.
Dagens låt: The Hammer - Motörhead
Dagnes uppgift: Chilla.
I min korridor av glas.
Livet är praktiskt tagit omöjligt att gå igenom utan att gå vilse, men jag verkar vara helt utanför alltihop.
Jag har satt mig själv i skit och misär förut, men det har aldrig varit riktigt såhär.
Det har aldrig varit riktigt lika komplicerat.
Jag känner mig utanför, som om jag inte riktigt har någon delaktighet i någonting eller med någon.
Jag har skapat tusen och åter tusen band, men är det verkligen möjligt att alla bryts på samma gång.
Alla jag känner står bakom ett skynke och jag går igenom en korridor av glas.
Därifrån tittar jag ut på alla dom jag avskyr, och ibland dom jag älskar.
Alla påklistrade ansikten och alla tomma skratt.
Alla misslyckande ekon av värdelösa ideal.
Patetiska varelser som döljer allt dom har för rädslan att vara lite annorlunda, att vara lite inte-riktigt-som-alla-andra.
Men är det inte det som gör det vi är?
Att vara lite inte-riktigt-som-alla-andra?
Eller är vi bara unika för att det inte finns någon som tänker likadant?
Det hände så fort.
Jag gillar inte fort.
Jag gillar det långsamt, i min egen takt.
Jag kan ge er en knuff när ni behöver.
För att börja röra er.
Men jag står kvar.
Dagens låt: Sebastians Tune - Eric Bibb
Dagens uppgift: Dränka en fisk.
En historia.
Det blåser, hösten är nära.
På riktigt nu, inte bara i mitt huvud.
Jag gillar hösten, jag gillar färgerna på löven, jag gillar kylan som kommer krypande under klara solnedgångar.
Men mest av allt gillar jag när det blåser.
I den hårda vinden rycks alla känslor med, ilska, glädje och sorg.
Allt slits ut ur kroppen tills inget finnns kvar.
Allt utom det innersta i sig själv.
I stormen står man med ett leende, redo att fördas pånytt, med ett huvud klart som kristall och håret flygandes över ansiktet.
Jag gillar när det blåser.
Tre meter under mig rinner åns mörka vatten fram.
Jag står och tittar ner och undrar hur det är att långsamt drunkna i det kalla mörkret.
En slutsats om obehaget i det fick mig att omedvetet, impulsivt, ta ett steg bakåt.
Bort från kanten av sten som bygger upp den mur som håller vattnet i sin bana.
Jag lyfter blicken.
Klockan är sex och mina ögon möter ljuset från en döende spl.
Himlens blå och oändliga valv fyllr ut i tusentals nyanser av rött och orange, precis som löven i träden.
På hösten, när allt annat dör, då lever jag.
Jag suckar och försöker dra in så mycket jag kan av den skönhet som uppenbaras framför mig.
Och jag lovar tyst för mig själv att aldrig glömma den.
Jag är ingen konstnär.
Jag är ingen man med skissblock, jag har ingen kamera, jag har inga penslar.
Men ett löfte är allt som behövs för att bevara perfektion.
En sten vid min fot fångar min uppmärksamhet.
Och det faktum att en sån alldaglig sten just stal min totala koncentration från skymningen fascinerar mig.
Jag böjer mig ner och tar upp denna tjuv från marken.
Stenen ligger orörlig i min hand, orörlig och nästan helt svart täcker den ungefär hälften av min handflata.
Den är tyngre än vad den först verkade vara.
Jag betraktar den en sista gång.
Sen knyter jag handen och kastar den svarta stene i vattnet.
En känsla av kontroll sveper över mig som ett stort moln en solig dag.
Jag känner allt inom mig.
Jag känner varenda muskels rörelse under min hud, jag känner ett ensamt hjärtslag.
Jag känner en svag vind mot min hud när min arm sveper genom luften .
Jag öppnar fingararna och låter den omärkvardigt märkvärdiga stenen lämna min hand.
Jag vänder mig om innan den träffar vattnet.
För en sekund undrar jag om den verkligen mötte åns mörker.
Jag fortsätter gå med vinden i ryggen och ett leende på läpparna.
Jag tittar inte tillbaka.
Dagens låt: Lithium - Nirvana
Dagens uppgift: Läsa liftarens guide till galaxen. Alla.
My sweet "Cordelia".
Hon är verkligen en underbar människa.
Och skitsnack om respektives bloggar inspirerade mig att skriva lite.
Lucas anklagar mer och mer för att vara autist, jag svarar att jag är inte autist men sjuk i huvudet skulle inte vara en överraskning.
Jag ser mer och mer i människor, både mina vänner och främlingar som går förbi, som om det inte var med mina ögon jag betraktade dem.
Och samtidigt blir jag mer och mer en skugga.
Inte när jag skrattar, inte när jag är med mina närmaste.
Men när jag är ensam smälter jag in i kalla väggar och betraktar stilla alla som går förbi.
Dom har inte färger, inte vad jag än vet.
Men jag ser dom.
Tydligt och enkelt.
Jag ser dom.
Under det gågna jullovet har jag läst ovanöigt mycket, inte böcker.
Serier.
Jag har alltid gillat serietidningar om superhjältar och jag älskar marvels universum fyllda med antihjältar och supernaturlig logik.
Men det är inte det jag läst.
Nej, lovet har gått i den grå världens namn.
Watchmen, den måste jag läst fyra gånger.
Det är imponerande om man tar med det faktum att den är lång, djup, och ganska svårläst.
Och Sin City.
Oavsett hur många gånger jag börjar om igen så fascineras jag fortfarande av poesin och dom enkla illustrationerna i svart och vitt som om det vore första gången jag läste.
Bittert och vackert.
Precis som jag vill ha det.
Dagens låt: Sink Florida, Sink - Against Me
Dagens uppgift: Kirra massa saker som underlätter min vardag.
Datorzombie
Igår var en spännande dag med Herman.
Vi åt fettolunch, räknade dvärgar och rånade swedbank på en avsevärd summa.
Som sedan spenderades på mer snask.
Det ägde och kommer göras om.
Jag har hittat ett ständigt behov av att skriva på senare tid.
Men mycket sällan sätter jag mig ner och gör det.
Jag har fått höra att det jag skriver är bra men jag kommer nog aldrig bli riktigt nöjd med mina berättelser och ord.
Just nu; ganska borta.
Jag skulle vilja skriva mer men jag har ingen lust.
Jag ska bli kidnappad av pirater med skägg.
Dagens låt: Degernäs - David Sandström
Dagens uppgift: Kirra något.
En liten nypa jul
Så här är det, och kommer alltid att vara.
När man väl sätter sig framför datorn och ska skriva något som är tilll för att fånga andras ögon, då vet man ingenting.
Så jag låter mina händer flyta fram över skrivbordet.
Sen hoppas jag på det bästa.
Det är över.
Det är lugnt.
Nu kan jag andas ut, iallafall för en stund, och känna att jag har gjort bra ifrån mig.
Jag har lärt mig två saker som jag håller fast vid.
Det löser sig.
Oavsett hur hårt man faller eller hur många gången man tappar bort sig så fixar det sig alltid.
För vi är inte så ensamma som vi verkar vilja tro.
Även om världen ibland bara verkar vara en illusion, en dröm, som bara vi lever i.
Även om det är så världen faktiskt är så skulle vi ändå aldrig vara övergivna.
Det finns alltid någon som håller oss i handen, någon att stödja sig på.
Alltid någon att kalla vän.
Världen är vår.
Livet är mitt, ingen annans, även om det alldeles för ofta styrs genom oskrivna och osynliga regler och protokoll.
Tusen och åter tusen vägar att gå.
Vägar som inte finns på riktigt, hemliga.
Dom finns i våra huvuden, leder oss till vad vi vill, omedvetet kanske.
Det kommer smärta, det kommer hat och svek, men i slutändan har vi alltid det vi innerst inne önskat oss.
Varenda steg vi tar leder oss till ett nytt äventyr.
God jul.
Och ett jävligt gott nytt år.
Dagens låt: Christmas card from a hooker in Minneapolis - Tom Waits
Dagens uppgift: Moa?
